13/12

Ju mer jag tänker på dig, desto mindre vill jag vara med dig

12/12

I gränslandet mellan sömn och vakenhet,  så utmattad efter alla känslornas berg-och-dalbanor den senaste veckan.  vill sova redan innan tio, vänd mot din kropp, ändå villig att vara nära. Få känna värmen mellan oss igen.
Du viskar att du älskar mig, kanske tror du att jag redan somnat? Kanske var det bara i en dröm som du sa det? Jag mumlade att jag älskar dig tillbaka,  och säger det en gång till,  för säkerhets skull.  Och nästa dag, säger jag det igen, först den här gången. 
Och sen är det jag som leder statistiken igen.

12/12

Nakna i sängen,  och jag försöker känna efter i hela kroppen,  I varje hörn av mitt hjärta.  Ner i tårna,  genom hjärnans alla skrymslen letar jag efter kärleken.  Du bevakar mig där du ligger bredvid.  Vi är båda så bra på det där, att visa känslorna utanpå, så att hela världen kan se.
Du frågar vad det är, jag svarar med att sträcka ut handen, som en distraktion både för mig och dig.
Jag kan ju inte erkänna för dig, att jag fortfarande kämpar med att komma ihåg om jag älskar dig.

Men det är det som är den iskalla,  hårda sanningen. 
Det har gått några dagar, sen det senaste bråket, men kärleken har inte kommit fram igen.  Kanske har den gått och gömt sig, i det där mörkaste hörnet i hjärtat,  där alla forna älskare gömmer sig. Kanske flög den ut ur hjärtat helt, som en vårtrött humla befriad flyger ut ut ett öppet fönster.  Kanske skrumpnade den ihop så mycket, av dina dumma, idiotiska, giftiga ord, skrumpnade ihop så mycket att man inte kan se den där kärleken längre.

När dina fingrar rör vid min hud vill jag dra mig undan, känner hur jag ryser av obehag. Dina kyssar som ger mig kväljningar,  dina sårande läppar mot mina.  jag trodde jag hade saknat dig, men nu när du är här vill jag hellre se dig gå. Inget du gör räcker till.

Jag försöker verkligen,  du ska veta att jag försöker.
Men det är svårt
Tänker att jag aldrig var kär ändå
Jag älskade dig, men jag var aldrig beroende
För har man blivit bränd förr, undviker man elden
Och du är egentligen inget.  Vad finns det ens att vara kär i?
Dina kyssar irriterar mig när du försöker komma mig nära, men det är bättre än att du inte bryr dig, försöker,  för då blir jag arg. Det är nog så att jag aldrig blir nöjd.

Stirrande rakt ut i luften,  undvika din blick,  undvika din oro. Jag tänker att om jag försöker länge nog, kommer kärleken kanske tillbaka.
Det är många dagar sen jag senast sa att jag älskade dig, och jag bestämmer mig för att aldrig säga det först igen.  För det förtjänar inte du.

12/12

Det är så svårt att komma ihåg att jag älskar dig, när det är så här,  viskade jag medan du höll om mig. Min kropp kändes så stel mot din. Som en marmorstaty som du desperat sökte tröst hos,  men jag hade ingen tröst att ge för det kändes som att jag aldrig kunde älska dig igen.
Våra olikheter som ännu en gång kolliderat. Jag är ju uppenbarligen en sån som du egentligen hatar, du vill bara inte erkänna det själv.
Jag blev så arg på att du inte kan respektera andra, deras åsikter och kamper,  för då respekterar du inte mig. Du respekterar inte mina år av självhat,  som jag tvingat mig själv att komma över. Du respekterar inte mina dagar av mantran framför spegeln,  sägande att jag är bra nog, att jag klarar det. Nä, du respekterar inte mig, så stark i allt jag gått igenom,  utan du ser ned på mig, tycker jag är svag för de åsikter och perspektiv som jag har.

Den här gången tänkte jag be dig att gå, för jag ville att det skulle vara slut. Att det skulle vara slut, så jag kunde hitta någon bättre.  vi satt där och grät mot varandras axlar och jag hatade dig, för jag vill inte gråta, jag vill inte vara trött, och jag hade sluppit det utan dig. Kunde vi bara inte börjat det här förhållandet alls? Du hatar ju så uppenbart mig, det jag står för, den jag är, min historia.  Vi har inget att prata om, förutom när vi bråkar. Jag är som en älva bredvid dig, flyktig och farligt vacker. Du existerar knappt i min skugga, nog måste du själv sett det? Kanske är jag för självsäker,  men kom då ihåg att varje gång du tryckt ned mig, blir jag bara desto säkrare på mig själv. Som en maskros,  som växer bäst när den blir trampad på.

Det är så svårt att komma ihåg att jag älskar dig,  sa jag,  och du började gråta.
Och jag kände mig stark.

8/12

You can't keep pretending that the experience of women all over the world aren't real just because you, as a man, haven't felt it. You can't degrade my experience of sexism, and my liberation from it like this, just because it fits your narrow picture.  You gotta see it from another perspective,  since you yourself aren't experiencing it, read some articles,  actually try to understand what people are saying,  instead of being so narrow minded.

When you do this, you really degrade my experience,  my life struggle,  from I was 14 and had to fucking cut myself because I hated myself,  the way I looked, how much I weighed,  10 kg less than now. You're degrading my whole struggle against society's expectations,  and my struggle to accept how I am. By hating on girls who are "like this or like that", you're hating on me, and I don't get why you wanna be together with someone you hate. 

8/11

En vecka efter de där stormiga bråken, och det känns bättre än någonsin.  Känns lite konstigt,  att det kan göra sådär ont en dag och sen bara försvinna.
Han är lättsam av sig och det hjälper mot demonerna som annars skulle väckas till liv.
Jag försöker övertyga mig själv om att jag egentligen inte behöver honom, att det bara är min vilja, att jag har kontroll,, men ändå måste jag krama kudden hårt de nätter jag sover ensam,  och ständigt berätta för honom hur mycket jag älskar honom.

Idag har det gått tre månader sen vi möttes där på medis en augustidag när sommaren fortfarande var varm och livet lätt, innan höstkängor och pälsar,  innan regn och tristess, innan kylan och bråken, och jag, smått besviken,  smått spänd, undrade vem den här söta, glasögonprydda tönten var. Och sen dess har han vart min tönt.

2/11

Snälla älska mig lite till, bara lite, tänkte jag, som ett mantra när mina första tårar rann ned i din nacke. Vi stod inför en avgrund,  ett slukade, svart hål, och det kändes som att det inte gick att vända tillbaka,  att det skulle sluta här, att vi skulle dö. Du var så arg att du darrade, med dina nävar hårt knutna vankade du av och an, för att sätta dig en minut åt gången, skrattade mig hånfullt i ansiktet när jag försöker förklara mig. Du väljer att inte lyssna och att inte förstå.  sättet du försökte rycka dig ur mitt grepp när jag försökte dra ned dig i sängen,så du kunde lugna dig, så vi kunde prata.. Det var något som skrämde mig lite, som fick mig att förstå att det här inte blåser över som en liten vårstorm.  Du har skapat ett problem som är riktigt för dig. Du kräver att jag ska släppa kontakten, aldrig mer svara när nån av dem skriver. Jag skriker OKEJ,  blir du nöjd då? Så rädd att förlora dig, men så less att jag slutat bry mig. Jag blir ju aldrig nöjd ändå, det är aldrig bra nog.

Han är en vän jag råkar ha historia med, jag älskar honom, som vän, och jag ser dig som ondskan själv, som tvingar mig att bryta den kontakten,  med någon som var viktig i mitt liv. När man måste bestämma sig vem som faktiskt är viktigare, och du vet att jag väljer dig, det är klart att du vet det, när du säger att det är slut annars. Men ändå är det ingen av oss som någonsin blir nöjd. Precis som att vi inte är bra nog för varandra.

Och ännu en gång är jag bara så. Jävla.  Trött.

25/10

Jag undrade hur många tåg som passerat sen vi satte oss här. Jag hade velat kliva på varenda ett och bara åka bort ifrån det här. Vi satt knäpptysta. Den vita lysrörsbelysningen visar ingen barmhärtighet för mitt rödgråtna ansikte.  vi har suttit tysta länge, säkert tio minuter.  Innan dess hade min bristande röst ekat mellan de kakelklädda väggarna.  vi bråkar. Samma bråk gång på gång, och jag känner mig allt mer olustig. Så orespekterad.  Det börjar som det alltid börjar,  något sms, något som kommer upp. Du som inte kan acceptera att jag har en historia före dig. Någon som skrev till mig, jag visste själv inte vem det var. Jag blev skrämd, du såg bara det värsta.  Du sa inte ett ord till på hela middagen.  jag fick hålla tillbaka mitt hånskratt, tyckte din reaktion var ologisk, men fick bråttom bort, funderade på att åka hem. Skakiga händer när vi går ut, frågar varför han håller på sådär.  Vi går in på tågstationen,  måste prata, men går runt i cirklar,  samma cirklar som vanligt.
Blöta kinder och ojämn andning,  önskar att jag kunde lugna ned mig själv.  Du kräver att jag ska släppa all kontakt med det förflutna,  ingen förståelse för hur viktigt det varit,  för att jag skulle bli den jag är idag. Känns som ett stort steg att rader några nummer. Men så klart förstår jag, för såklart får du kräva att jag ska satsa på vårat förhållande, men det känns som att avfärda det förflutna,  låtsas som att det inte finns, för att passa din världsbild.
Jag har ingen ånger, skäms inte för min historia,  för den har format mig till den jag är, jag är så mycket starkare och bättre än du nånsin kan förstå.  I din närvaro har jag fått kuva mig, passa in mig i din mall, och jag skriker att jag hatar dig för det. Hatar att du beter dig som att jag inte är bra nog, när jag är mer än tillräckligt.

Vi sitter två timmar och när jag reser mig upp snurrar huvudet av all gråt. Efter två timmar är gråten fortfarande inte slut. Den kommer tillbaka under resten av kvällen.  Du säger att du inte vill förlora mig,  bara för att jag tycker du är dålig,  som har de där åsikterna. Du är rädd att förlora mig, och jag är så trött att jag inte bryr mig längre.
Jag bad gud om ett tecken, att jag skulle vända, åka hem, säga att det inte är värt det. I en halvtimma satt jag där och väntade på tecknet, kanske till och med hoppades på det. Inget tecken kom,  och här ligger jag bredvid dig ,  och det är du som måste försöka lite mer hädanefter.
.

19-20/10

Du skrev till mig. Berättade att du skulle flytta hem från Sverige. Lite ångest i hjärtat,  men gjorde en segerdans.  Lycklig över att aldrig mer riskera att springa på dig när jag minst anar det,  ingen sträng av förhoppning att hänga sig kvar på, ingen anledning att stalka,  att undra, att tänka på dig. Nu är boken om oss på väg att ta helt slut, och jag ska bränna den på bål och dansa runt elden.

19/10

Det är höst och det luktar tvättmedel och det hugger till i hjärtat för det påminner om dig

18/10

Precis när jag borde vara sådär lättsamt glad kommer det över mig, det där svarta hålet öppnar sig på nytt inom mig. På tåget hem, efter skratt och middag och promenad på söder, känner jag som h ur marken skakar under mina fötter, och jag vet, att när den börjat skaka sådär, kommer den snart att försvinna,  ramla ned helt, inget lämnas kvar som jag kan greppa eller stå på. När vi kommer in genom dörren går jag direkt till köket och häller med skakande händer upp ett glas rödvin. Desperat efter något som kan bedöva. Ge mig rum att andas. Jag försöker le och va glad, men känner att gråten snart bryter fram i rösten.  Jag tar mitt vinglas och lägger mig i soffan,  snabbt,  innan min kropp faller ihop självmant.  I flera minuter försöker jag trycka tillbaka ångesttårarna, fastän jag vet att det inte fungerar så, det har det aldrig gjort. Du sätter dig bredvid mig och frågar vad som är fel. Jag säger att jag känner mig låg, och det är så det är, du frågar varför. Men jag vet ju knappt själv. Blir irriterad på mig själv,  för att jag känner mig så komplicerad. Önskar att jag kunde säga vad som är fel, men jag kan ju inte ens formulera det för mig själv. Kanske är det en beröring som inte kom när jag ville, ett svar som jag inte är nöjd med,   en rädd tanke som flimrade förbi, och väckte liv i demonerna. En gammal rädsla som kommer tillbaka, att det är så bra, så snart måste det bli dåligt.  För det blir alltid dåligt.  jag blir alltid irriterad,  vet inte varför.  På att du inte försöker tillräckligt,  fast du försöker 10 gånger mer än mig. Är liksom inte nöjd i vilket fall. Det är ospännande,  känner mig aldrig kär, bara bekväm. När tårarna smet ur mina ögonvrår var jag snabb med att dölja det. Du försökte trösta, men jag kan inte tröstas,  för allt går inte att lösa, det finns inte alltid tryggande ord att ge, ibland behöver jag bara någon som stryker mitt hår tills demonerna lägger sig och sover igen, tills det där mörka hålet på insidan ersätts av något annat, tills marken är stadig och slutat skaka under fötterna. Men det vet inte du.

13/9

Alla de där låtarna som handlar om någon, om något.
De lite äldre, fyllda av smärta och svek, försök att må bättre. Minnen om sena, regniga kvällar, oviljan att kliva upp morgonen efter, och veta att drömmen slutar där och då, och att nästa gång vi ses, är jag på nytt obalanserad, desperat och längtansfull efter att ha väntat alldeles för många dagar.
Låtar om att börja som älskare och sluta som totala främlingar.

De lite nyare låtarna, om längtan och värme och lycka och om löften om för alltid vi. Någon slags förtröstan och glädje i att lyckliga låtar faktiskt kan handla om mig, och om att det här fina är Vi. Att det ens finns ett vi, på riktigt denna gång.

Ibland går jag tillbaka till de gamla låtarna, som för att smaka på smärtan igen, känna melankolin ta grepp om hjärtat, känna ångesten genomsyra även detta förhållande.
För en sak är säker, och det är att nån gång i framtiden kommer jag ännu en gång sitta på ett kallt golv gråtandes, lyssnades på låtar om  hur hjärtan krossas så mycket att de aldrig kan lagas igen.

13/9

Det var så lätt förr, när kärlek inte var något för mig, innan jag ens visste vad det var. Då räckte en random kille som sällskap, då och då, ingen längtan, ingen ångest.
Nu känns det som att jag inte överlever en kall, mörk höst ensam. Därför är jag så rädd för att bli lämnad, när jag behöver honom som mest.

Ibland tänker jag att han är för lugn för mig. Man vill ju ha någon som kompletterar en, så att det inte blir för lugnt, inte för hetsigt. Är båda lugna, blir det inte mycket gjort, det är rätt ospännande.
Men sen kan jag få mina utbrott, bli sådär arg att det känns som att världen blir svart, säga något elakt, bli hysterisk, lyssna på helt fel låtar som inte alls är om honom, höja rösten två snäpp för mycket, och då kan jag känna att jo, någon lugn, stabil, är precis vad jag behöver just nu. Någon som orkar hantera mig, utan att skrika tillbaka, men inte heller är rädd att vädra sin åsikt.

13/9

" I was never quite the same after you"

Så söndertrasat har hjärtat och sinnet blivit förr, att kärleken bara sipprar rakt igenom.

Ingen tillit kvar att ge, ingen optimism eller hopp. Kanske är det lika bra, med tanke på att saker bara går sönder om man tar ut lyckan i förskott. om jag inte tror på DET, vinns det inget som kan gå sönder.

Så rädd är jag för att sakna mer, att älska mer, att jag tvekar länge, länge, innan jag vågar trycka på "sänd". För om man är saknad utan att sakna, älskad utan att älska, kanske man kan vinna en gång. Vinna det där spelet som annars krossat mig.

Y. har inte hört av sig. Konstigt. Inget kontaktförsök alls, det ger mig många känslor. Hade så gärna att han hade sträckt sig ut, försökt, förklarat. Så att jag kunde känna att jag är värd något. Men han har ju redan erkänt att det aldrig var kärlek, det han kände för mig.
Inte ett ord från honom, men ändå ser jag att han har koll på mig, och jag undrar varför. Det var ju han som sa att vi var färdiga, att det är så man gör, när man gör slut.

Förr kunde jag bråka, men ändå ha kvar kärleken. Det går inte längre, utan liksom hela insidan blir svart, jag vill bara slänga ut honom, aldrig mer se honom.
Så övertygad om att kärleken kommer att försvinna, att jag desperat måste flytta närmre, och hitta den där värmen igen. Inte för att jag är så beroende av just honom, utan mer känslan, att ha någon nära.

Nu när han är borta, försöker jag få lite perspektiv. Hur kär är jag egentligen? Är jag ens det? Är det så att jag inte känner så mycket, för att den där smärtan, lidelsen, inte kommit än?

Allt är ju så perfekt den första tiden, mitt i någon slags nykär dimmighet. Snart kanske något värre kommer. Jag som vill för mycket, han som vill för lite. Det har ju hänt förut.

12/9

Where thereis desire there's gonna be pain

Tämker på att bli krossad. Musiken och champagnen för tankarna till den här våren, som var så hemsk. Nätter i tårar, dagar i ångest.
Att älska så myckt och inte få något tillbaka.
Att bli kär när ingenting är rätt. Hur ont det gör, hur orättvist det är. Löften som är brutna, samma sekund som de uttalas. Att vänta och vänta och vänta på att det ska bli bättre, på att han ska älska en tillbaka.

Man kommer nog aldrig över att bli krossad,

trots att jag är över honom,

så kommer jag aldrig över hur han behandlat mig, hur han fick mig att må, det han gjorde

det kommer alltid göra ont

kommer alltid få mig att känna som att det var jag som aldrig var bra nog-

förhoppningsvis kanske det bara är mitt berusade sinne som talar

och erfarenheten av att killar slutar vara kär i mig, även om det börjar bra, ja, nästan perfekt.

11/9

Sådär lite ångest
Ångest över gammalt, ångest över nytt.
Han är bortrest nu, i nästan tre veckor, och jag är så rädd för att saker kommer att ändras. Att vi kommer vara främlingar, att känslorna kommer att vara bortglömda, att kärleken ska ta slut.
Så rädd för att sakna och längta mer. Ännu en gång i den situationen då jag skäms över att sakna, rädd att sakna mer än jag är saknad.
Så rädd att hans kärlek hinner försvinna, för, som alltid när jag är mitt i något, känns det som att min aldrig kan ta slut eller ändras.
Så rädda att bli lämnad, att inte vara värd att vara kär i. Om jag redan är perfekt, vad mer kan jag göra? Hur undviker man att bli lämnad när man omöjligt kan bli bättre.

Han är orolig tror jag. På att jag kan hitta något nytt, att jag tappar intresset, men han förstår inte hur jag fungerar. Att jag bara har ögon för honom, även om jag kanske inte vågar släppa in honom, hela vägen, riktigt ännu. Visst, jag kan träffa nån ny, men det kan han med, han har redan påpekat att han har andra alternativ, till min förtret. För att ha ett sådant överhängande hot, att han kan lämna det här så lätt, får det att göra så ont i mig. Som att hjärtat är för stort och tungt i mitt bröst.

Han har lovat mig att inte krossa mig, att inte lämna mig, och jag önskar så desperat att det gällde för alltid
Men jag vet att människor blir onda. De blir onda när de är rädda, trötta, och det är det jag oroar mig för. Om vi någonsin skiljs åt, gör slut, är allt jag önskar att ingen ska krossas. Att han ska orka finnas där, svara på alla frågor, lyssna till gråten, försöka hjälpa mig förstå, var det gick fel, varför det gick fel.
För det finns inget värre än att bli krossad och sedan lämnad i sticket med sin ångest och ovisshet. Att för alltid undra, ifrågasätta, analysera utan att komma till någon slutsats. Och jag orkar nog inte vara ensam med min gråt och ett krossat hjärta igen

5/9

kanske var jag naiv som trodde att det skulle vara vi två från första början, naiv som trodde att det var självklart även för honom

5/9

Precis som jag visste att det skulle börja, har det börjat.
skräcken. oron. förväntan att bli lämnad.
Att ständigt tjuvkika över hans axel för att se vem han skriver med, leta efter något felande. Osäkerhet så fort han inte är med mig.
Som ett brev på posten kom oron och osäkerheten. Det spelar ingen roll att jag känner att jag är 100 gånger bättre, för vacker och för bra för honom, hjärnspökerna slår ändå till och säger att jag inte duger och räcker till. Gör allt för att vara den perfekta flickvännen, verka okomplicerad och inte kräva, inte ta plats, trycka ned mitt eget själv för att anpassa mig.

Jag står och speglar  mig, ser själv hur fantastisk jag är, hur håret faller perfekt för att jag ska se ut som en nyckfull ängel, slank kropp, fina former, vackert ansikte. Känner att han betraktar mig och känner att det ändå inte duger till.

Vinet gör mig frispråkig, röstvolymen går upp, tankarna blir mer komplicerade, åsikterna mindre kompromissade. Mitt i en mening  när vi talar öppet till varandra, kan jag komma på mig själv med att vara för öppen. Måste prata lite tystare, lite finare, var inte för rättfram, låt inte så världsvan, verka inte så självsäker. Det skrämmer iväg honom, om inte förr, så senare.

Idag tänkte jag. Jag tänkte på honom, den förra. På allt kämpande. På alla ansträngningar att vara någon han ville ha. All smärta som det gav, alla nätter i ångest. Hur svårt det var att gå, för när man är mitt i något är det så svårt att förstå att det kommer finnas något bättre längre fram. Allt var ju idylliskt då också, i en månad. Sen krävde jag mer, han ville mindre och efter det blev det aldrig riktigt bra igen. Då började jag tänka för mycket på hur jag förde och rörde mig, sättet jag pratade, vad jag berättade och pratade om. Jag ändrade på mig själv inför honom, för att få någon chans att ha honom nära.

De överdrivna ansträngningarna för att hålla någon nära, oförmågan att slappna av.

Så, ännu en gång, en snudd av osäkerhet, fast inte alls lika mycket som förr.
En skugga av avundsjuka i mitt hjärta som får mig att undra när han ledsnar på mig och börjar leta efter någon ny, en misstänksamhet och ängslan i hjärtat inför framtiden.

1/9

han säger att han aldrig kommer att krossa mig men jag har svårt att tro honom för det lovade de andra också

30/8

Man vill alltid vara den mest intressanta i ett par. Vara den som skiner lite starkare, lite mer exotisk, speciell, Som något slags bekräftelsebehov, man vill att andra ska tänka "hon är för vacker", "varför är hon med honom?". Man vill känna att man egentligen kan få något bättre, för att känna att man har ett uns av kontroll. Man vill så desperat vara den som blir jagad, inte den som jagar. Vara den lite mera eftertraktade. Själv beter jag mig ibland lite svinigt kring det, som för att vinna någon slags poäng. I förbifarten nämna ett ex som skrev, visa på att det finns andra intresserade. Låtsas som att det är jag som är bäst på att spela spelet, trots att det i sanningens namn är jag som förlorar så stort.

Så desperat är man efter kontroll, att man tappar den helt när man blir kär.

Det är så mycket lättare att vara med män som inte är så särskilda, så att man kan strutta runt, skina, vara vacker, flyktig och spännande. En krydda i deras annars så monotona tillvaro. Det är nästan så att det är sig själv man blir förälskad i då, i det flyktiga, spännande självet.
Det är ju så lätt att det blir så, när männen, ensamma, är ingenting, men med oss vid sin sida, drar blickarna till sig.
Man börjar liksom utkräva någon slags tacksamhet för att man ärar dem med sin närvaro.

30/8

Bristen på friktion nästan skrämmer mig. det känns så onaturligt, att det ska gå så bra för mig. Han är liksom allt jag velat ha, som jag inte trodde fanns. Och han är min.

Kontrollen, den tappade jag för länge sedan. Jag är klängig och alldeles för behövande och med panik i rösten ber jag om ursäkt för att jag är så rädd. Jag har redan blivit så krossad, och om han säger för alltid, får han aldrig någonsin vända och gå.
Men än så länge är vi nog på samma våglängd, för jag kan se i hans ögon hur dom lyser av värme och lycka när han ser på mig. Kanske kan jag snart känna mig trygg.

Precis när vi känt varandra i en månad, ska han iväg. Till Kina. I tre veckor. Det är svårt att veta hur det kommer att kännas, för varje gång han måste gå, vill jag inte släppa taget, men nät vi är ifrån varandra, saknar jag honom knappt. Kanske behöver jag tid att börja sakna honom, och då är nog tre veckor mer än nog.

Jag hörde på honom att han var rädd att jag ska träffa någon ny. Det var ju tre veckor tillräckligt för, för oss i alla fall. Kanske har jag visat min självsäkra sida för mycket. Det är ju faktiskt bara han som gäller nu, och jag måste vara så försiktig, för det känns som att det är så himla skört. För visst är väl ändå lyckan det sköraste tillståndet?

Jag kan inte påstå att det känns som att vi alltid kännt varandra, sådär som det kan vara med vissa man möter, men det känns ändå som att det alltid varit meningen att hamna här, som att allt ledde mig hit, in i hamn.

Ofta tänker jag på att det måste vara Guds verk bakom det,  för han är ju ett sånt bönesvar. Efter att så länge bett om någon som kan lätta mitt hjärtas värk, som inte gör mig illa. Böner om något bra, som varar, som är menat att hålla. Efter att ha bett om något stadigt att hålla fast vid och växa med, fick jag honom. Den första som jag träffade efter en sommar med ångestfyllt, trasigt hjärta, var den det kändes rätt med, från första stund.

Och jag blir nog mer kär varje gång han kysser mig.

23/8

Ett nytt kapitel?

Det går inte att glömma förlorade kärlekar, känslan fortsätter att eka i ens hjärta, men hålet, tomrummet som lämnas kvar, det måste man fylla förr eller senare.

Det är det jag gör. Och det är så jävla skönt att inte vara sådär storm-på-havet-kommer-drunkna-och-DÖ-kär, utan mer måttligt förälskad. Då kan jag hålla upp någon slags illusion av kontroll, och jag ska försöka att inte släppa den.

Ändå är det snudd på tråkigt, ointressant, när det är så lätt. Som att känslorna inte får något att fästa sig på.
Dramatik har blivit min melodi, efter all olycklig kärlek och melankoliska hjärtesorger.
Men det är dags att vara lycklig nu, så då kanske jag kan stilla känslorna ett tag.

Aldrig ska jag igen kämpa så länge och hårt, som jag gjorde för Y. Min naiva kärlek för honom gjorde mig så hoppfull. Hoppfull och svag. Lidelsen för honom gick inte att kämpa emot, och den fick hela vintern och våren att försvinna i ett töcken. Det är som att inget annat i mitt liiv existerade förutom den där smärtan, som fick tårarna att strömma ned för mina kinder när jag desperat försökte gömma mig bakom mina böcker.
Jag skickade alla mina anteckningar till honom, trånande efter något vänligt ord, stöd, tröst, en ursäkt? Förgäves, så än idag får jag undra om han någonsin kommer att förstå hur sårad jag var.

Och nu är jag så livrädd att bli sårad igen, för jag har ingen styrka kvar i min kropp och själ för änu ett brustet hjärta. Det gör att jag trippar på tå, rädd att släppa efter helt för honom, hittar ursäkter för att inte bli kär. Det gör mig cynisk, gör att jag går in med en dålig inställning, avfärdar honom som ingenting, och samtidigt varnar honom för hur jag kommer att bli. Emotionell, hysterisk, osäker, ledsen och arg.

Kanske har jag tappat hoppet och tron om kärleken som sådan.