Man vill alltid vara den mest intressanta i ett par. Vara den som skiner lite starkare, lite mer exotisk, speciell, Som något slags bekräftelsebehov, man vill att andra ska tänka "hon är för vacker", "varför är hon med honom?". Man vill känna att man egentligen kan få något bättre, för att känna att man har ett uns av kontroll. Man vill så desperat vara den som blir jagad, inte den som jagar. Vara den lite mera eftertraktade. Själv beter jag mig ibland lite svinigt kring det, som för att vinna någon slags poäng. I förbifarten nämna ett ex som skrev, visa på att det finns andra intresserade. Låtsas som att det är jag som är bäst på att spela spelet, trots att det i sanningens namn är jag som förlorar så stort.
Så desperat är man efter kontroll, att man tappar den helt när man blir kär.
Det är så mycket lättare att vara med män som inte är så särskilda, så att man kan strutta runt, skina, vara vacker, flyktig och spännande. En krydda i deras annars så monotona tillvaro. Det är nästan så att det är sig själv man blir förälskad i då, i det flyktiga, spännande självet.
Det är ju så lätt att det blir så, när männen, ensamma, är ingenting, men med oss vid sin sida, drar blickarna till sig.
Man börjar liksom utkräva någon slags tacksamhet för att man ärar dem med sin närvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar