Bristen på friktion nästan skrämmer mig. det känns så onaturligt, att det ska gå så bra för mig. Han är liksom allt jag velat ha, som jag inte trodde fanns. Och han är min.
Kontrollen, den tappade jag för länge sedan. Jag är klängig och alldeles för behövande och med panik i rösten ber jag om ursäkt för att jag är så rädd. Jag har redan blivit så krossad, och om han säger för alltid, får han aldrig någonsin vända och gå.
Men än så länge är vi nog på samma våglängd, för jag kan se i hans ögon hur dom lyser av värme och lycka när han ser på mig. Kanske kan jag snart känna mig trygg.
Precis när vi känt varandra i en månad, ska han iväg. Till Kina. I tre veckor. Det är svårt att veta hur det kommer att kännas, för varje gång han måste gå, vill jag inte släppa taget, men nät vi är ifrån varandra, saknar jag honom knappt. Kanske behöver jag tid att börja sakna honom, och då är nog tre veckor mer än nog.
Jag hörde på honom att han var rädd att jag ska träffa någon ny. Det var ju tre veckor tillräckligt för, för oss i alla fall. Kanske har jag visat min självsäkra sida för mycket. Det är ju faktiskt bara han som gäller nu, och jag måste vara så försiktig, för det känns som att det är så himla skört. För visst är väl ändå lyckan det sköraste tillståndet?
Jag kan inte påstå att det känns som att vi alltid kännt varandra, sådär som det kan vara med vissa man möter, men det känns ändå som att det alltid varit meningen att hamna här, som att allt ledde mig hit, in i hamn.
Ofta tänker jag på att det måste vara Guds verk bakom det, för han är ju ett sånt bönesvar. Efter att så länge bett om någon som kan lätta mitt hjärtas värk, som inte gör mig illa. Böner om något bra, som varar, som är menat att hålla. Efter att ha bett om något stadigt att hålla fast vid och växa med, fick jag honom. Den första som jag träffade efter en sommar med ångestfyllt, trasigt hjärta, var den det kändes rätt med, från första stund.
Och jag blir nog mer kär varje gång han kysser mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar