23/8

Ett nytt kapitel?

Det går inte att glömma förlorade kärlekar, känslan fortsätter att eka i ens hjärta, men hålet, tomrummet som lämnas kvar, det måste man fylla förr eller senare.

Det är det jag gör. Och det är så jävla skönt att inte vara sådär storm-på-havet-kommer-drunkna-och-DÖ-kär, utan mer måttligt förälskad. Då kan jag hålla upp någon slags illusion av kontroll, och jag ska försöka att inte släppa den.

Ändå är det snudd på tråkigt, ointressant, när det är så lätt. Som att känslorna inte får något att fästa sig på.
Dramatik har blivit min melodi, efter all olycklig kärlek och melankoliska hjärtesorger.
Men det är dags att vara lycklig nu, så då kanske jag kan stilla känslorna ett tag.

Aldrig ska jag igen kämpa så länge och hårt, som jag gjorde för Y. Min naiva kärlek för honom gjorde mig så hoppfull. Hoppfull och svag. Lidelsen för honom gick inte att kämpa emot, och den fick hela vintern och våren att försvinna i ett töcken. Det är som att inget annat i mitt liiv existerade förutom den där smärtan, som fick tårarna att strömma ned för mina kinder när jag desperat försökte gömma mig bakom mina böcker.
Jag skickade alla mina anteckningar till honom, trånande efter något vänligt ord, stöd, tröst, en ursäkt? Förgäves, så än idag får jag undra om han någonsin kommer att förstå hur sårad jag var.

Och nu är jag så livrädd att bli sårad igen, för jag har ingen styrka kvar i min kropp och själ för änu ett brustet hjärta. Det gör att jag trippar på tå, rädd att släppa efter helt för honom, hittar ursäkter för att inte bli kär. Det gör mig cynisk, gör att jag går in med en dålig inställning, avfärdar honom som ingenting, och samtidigt varnar honom för hur jag kommer att bli. Emotionell, hysterisk, osäker, ledsen och arg.

Kanske har jag tappat hoppet och tron om kärleken som sådan.