11/9

Sådär lite ångest
Ångest över gammalt, ångest över nytt.
Han är bortrest nu, i nästan tre veckor, och jag är så rädd för att saker kommer att ändras. Att vi kommer vara främlingar, att känslorna kommer att vara bortglömda, att kärleken ska ta slut.
Så rädd för att sakna och längta mer. Ännu en gång i den situationen då jag skäms över att sakna, rädd att sakna mer än jag är saknad.
Så rädd att hans kärlek hinner försvinna, för, som alltid när jag är mitt i något, känns det som att min aldrig kan ta slut eller ändras.
Så rädda att bli lämnad, att inte vara värd att vara kär i. Om jag redan är perfekt, vad mer kan jag göra? Hur undviker man att bli lämnad när man omöjligt kan bli bättre.

Han är orolig tror jag. På att jag kan hitta något nytt, att jag tappar intresset, men han förstår inte hur jag fungerar. Att jag bara har ögon för honom, även om jag kanske inte vågar släppa in honom, hela vägen, riktigt ännu. Visst, jag kan träffa nån ny, men det kan han med, han har redan påpekat att han har andra alternativ, till min förtret. För att ha ett sådant överhängande hot, att han kan lämna det här så lätt, får det att göra så ont i mig. Som att hjärtat är för stort och tungt i mitt bröst.

Han har lovat mig att inte krossa mig, att inte lämna mig, och jag önskar så desperat att det gällde för alltid
Men jag vet att människor blir onda. De blir onda när de är rädda, trötta, och det är det jag oroar mig för. Om vi någonsin skiljs åt, gör slut, är allt jag önskar att ingen ska krossas. Att han ska orka finnas där, svara på alla frågor, lyssna till gråten, försöka hjälpa mig förstå, var det gick fel, varför det gick fel.
För det finns inget värre än att bli krossad och sedan lämnad i sticket med sin ångest och ovisshet. Att för alltid undra, ifrågasätta, analysera utan att komma till någon slutsats. Och jag orkar nog inte vara ensam med min gråt och ett krossat hjärta igen