Det var så lätt förr, när kärlek inte var något för mig, innan jag ens visste vad det var. Då räckte en random kille som sällskap, då och då, ingen längtan, ingen ångest.
Nu känns det som att jag inte överlever en kall, mörk höst ensam. Därför är jag så rädd för att bli lämnad, när jag behöver honom som mest.
Ibland tänker jag att han är för lugn för mig. Man vill ju ha någon som kompletterar en, så att det inte blir för lugnt, inte för hetsigt. Är båda lugna, blir det inte mycket gjort, det är rätt ospännande.
Men sen kan jag få mina utbrott, bli sådär arg att det känns som att världen blir svart, säga något elakt, bli hysterisk, lyssna på helt fel låtar som inte alls är om honom, höja rösten två snäpp för mycket, och då kan jag känna att jo, någon lugn, stabil, är precis vad jag behöver just nu. Någon som orkar hantera mig, utan att skrika tillbaka, men inte heller är rädd att vädra sin åsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar