" I was never quite the same after you"
Så söndertrasat har hjärtat och sinnet blivit förr, att kärleken bara sipprar rakt igenom.
Ingen tillit kvar att ge, ingen optimism eller hopp. Kanske är det lika bra, med tanke på att saker bara går sönder om man tar ut lyckan i förskott. om jag inte tror på DET, vinns det inget som kan gå sönder.
Så rädd är jag för att sakna mer, att älska mer, att jag tvekar länge, länge, innan jag vågar trycka på "sänd". För om man är saknad utan att sakna, älskad utan att älska, kanske man kan vinna en gång. Vinna det där spelet som annars krossat mig.
Y. har inte hört av sig. Konstigt. Inget kontaktförsök alls, det ger mig många känslor. Hade så gärna att han hade sträckt sig ut, försökt, förklarat. Så att jag kunde känna att jag är värd något. Men han har ju redan erkänt att det aldrig var kärlek, det han kände för mig.
Inte ett ord från honom, men ändå ser jag att han har koll på mig, och jag undrar varför. Det var ju han som sa att vi var färdiga, att det är så man gör, när man gör slut.
Förr kunde jag bråka, men ändå ha kvar kärleken. Det går inte längre, utan liksom hela insidan blir svart, jag vill bara slänga ut honom, aldrig mer se honom.
Så övertygad om att kärleken kommer att försvinna, att jag desperat måste flytta närmre, och hitta den där värmen igen. Inte för att jag är så beroende av just honom, utan mer känslan, att ha någon nära.
Nu när han är borta, försöker jag få lite perspektiv. Hur kär är jag egentligen? Är jag ens det? Är det så att jag inte känner så mycket, för att den där smärtan, lidelsen, inte kommit än?
Allt är ju så perfekt den första tiden, mitt i någon slags nykär dimmighet. Snart kanske något värre kommer. Jag som vill för mycket, han som vill för lite. Det har ju hänt förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar