Snälla älska mig lite till, bara lite, tänkte jag, som ett mantra när mina första tårar rann ned i din nacke. Vi stod inför en avgrund, ett slukade, svart hål, och det kändes som att det inte gick att vända tillbaka, att det skulle sluta här, att vi skulle dö. Du var så arg att du darrade, med dina nävar hårt knutna vankade du av och an, för att sätta dig en minut åt gången, skrattade mig hånfullt i ansiktet när jag försöker förklara mig. Du väljer att inte lyssna och att inte förstå. sättet du försökte rycka dig ur mitt grepp när jag försökte dra ned dig i sängen,så du kunde lugna dig, så vi kunde prata.. Det var något som skrämde mig lite, som fick mig att förstå att det här inte blåser över som en liten vårstorm. Du har skapat ett problem som är riktigt för dig. Du kräver att jag ska släppa kontakten, aldrig mer svara när nån av dem skriver. Jag skriker OKEJ, blir du nöjd då? Så rädd att förlora dig, men så less att jag slutat bry mig. Jag blir ju aldrig nöjd ändå, det är aldrig bra nog.
Han är en vän jag råkar ha historia med, jag älskar honom, som vän, och jag ser dig som ondskan själv, som tvingar mig att bryta den kontakten, med någon som var viktig i mitt liv. När man måste bestämma sig vem som faktiskt är viktigare, och du vet att jag väljer dig, det är klart att du vet det, när du säger att det är slut annars. Men ändå är det ingen av oss som någonsin blir nöjd. Precis som att vi inte är bra nog för varandra.
Och ännu en gång är jag bara så. Jävla. Trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar