Det är så svårt att komma ihåg att jag älskar dig, när det är så här, viskade jag medan du höll om mig. Min kropp kändes så stel mot din. Som en marmorstaty som du desperat sökte tröst hos, men jag hade ingen tröst att ge för det kändes som att jag aldrig kunde älska dig igen.
Våra olikheter som ännu en gång kolliderat. Jag är ju uppenbarligen en sån som du egentligen hatar, du vill bara inte erkänna det själv.
Jag blev så arg på att du inte kan respektera andra, deras åsikter och kamper, för då respekterar du inte mig. Du respekterar inte mina år av självhat, som jag tvingat mig själv att komma över. Du respekterar inte mina dagar av mantran framför spegeln, sägande att jag är bra nog, att jag klarar det. Nä, du respekterar inte mig, så stark i allt jag gått igenom, utan du ser ned på mig, tycker jag är svag för de åsikter och perspektiv som jag har.
Den här gången tänkte jag be dig att gå, för jag ville att det skulle vara slut. Att det skulle vara slut, så jag kunde hitta någon bättre. vi satt där och grät mot varandras axlar och jag hatade dig, för jag vill inte gråta, jag vill inte vara trött, och jag hade sluppit det utan dig. Kunde vi bara inte börjat det här förhållandet alls? Du hatar ju så uppenbart mig, det jag står för, den jag är, min historia. Vi har inget att prata om, förutom när vi bråkar. Jag är som en älva bredvid dig, flyktig och farligt vacker. Du existerar knappt i min skugga, nog måste du själv sett det? Kanske är jag för självsäker, men kom då ihåg att varje gång du tryckt ned mig, blir jag bara desto säkrare på mig själv. Som en maskros, som växer bäst när den blir trampad på.
Det är så svårt att komma ihåg att jag älskar dig, sa jag, och du började gråta.
Och jag kände mig stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar