13/9

Alla de där låtarna som handlar om någon, om något.
De lite äldre, fyllda av smärta och svek, försök att må bättre. Minnen om sena, regniga kvällar, oviljan att kliva upp morgonen efter, och veta att drömmen slutar där och då, och att nästa gång vi ses, är jag på nytt obalanserad, desperat och längtansfull efter att ha väntat alldeles för många dagar.
Låtar om att börja som älskare och sluta som totala främlingar.

De lite nyare låtarna, om längtan och värme och lycka och om löften om för alltid vi. Någon slags förtröstan och glädje i att lyckliga låtar faktiskt kan handla om mig, och om att det här fina är Vi. Att det ens finns ett vi, på riktigt denna gång.

Ibland går jag tillbaka till de gamla låtarna, som för att smaka på smärtan igen, känna melankolin ta grepp om hjärtat, känna ångesten genomsyra även detta förhållande.
För en sak är säker, och det är att nån gång i framtiden kommer jag ännu en gång sitta på ett kallt golv gråtandes, lyssnades på låtar om  hur hjärtan krossas så mycket att de aldrig kan lagas igen.

13/9

Det var så lätt förr, när kärlek inte var något för mig, innan jag ens visste vad det var. Då räckte en random kille som sällskap, då och då, ingen längtan, ingen ångest.
Nu känns det som att jag inte överlever en kall, mörk höst ensam. Därför är jag så rädd för att bli lämnad, när jag behöver honom som mest.

Ibland tänker jag att han är för lugn för mig. Man vill ju ha någon som kompletterar en, så att det inte blir för lugnt, inte för hetsigt. Är båda lugna, blir det inte mycket gjort, det är rätt ospännande.
Men sen kan jag få mina utbrott, bli sådär arg att det känns som att världen blir svart, säga något elakt, bli hysterisk, lyssna på helt fel låtar som inte alls är om honom, höja rösten två snäpp för mycket, och då kan jag känna att jo, någon lugn, stabil, är precis vad jag behöver just nu. Någon som orkar hantera mig, utan att skrika tillbaka, men inte heller är rädd att vädra sin åsikt.

13/9

" I was never quite the same after you"

Så söndertrasat har hjärtat och sinnet blivit förr, att kärleken bara sipprar rakt igenom.

Ingen tillit kvar att ge, ingen optimism eller hopp. Kanske är det lika bra, med tanke på att saker bara går sönder om man tar ut lyckan i förskott. om jag inte tror på DET, vinns det inget som kan gå sönder.

Så rädd är jag för att sakna mer, att älska mer, att jag tvekar länge, länge, innan jag vågar trycka på "sänd". För om man är saknad utan att sakna, älskad utan att älska, kanske man kan vinna en gång. Vinna det där spelet som annars krossat mig.

Y. har inte hört av sig. Konstigt. Inget kontaktförsök alls, det ger mig många känslor. Hade så gärna att han hade sträckt sig ut, försökt, förklarat. Så att jag kunde känna att jag är värd något. Men han har ju redan erkänt att det aldrig var kärlek, det han kände för mig.
Inte ett ord från honom, men ändå ser jag att han har koll på mig, och jag undrar varför. Det var ju han som sa att vi var färdiga, att det är så man gör, när man gör slut.

Förr kunde jag bråka, men ändå ha kvar kärleken. Det går inte längre, utan liksom hela insidan blir svart, jag vill bara slänga ut honom, aldrig mer se honom.
Så övertygad om att kärleken kommer att försvinna, att jag desperat måste flytta närmre, och hitta den där värmen igen. Inte för att jag är så beroende av just honom, utan mer känslan, att ha någon nära.

Nu när han är borta, försöker jag få lite perspektiv. Hur kär är jag egentligen? Är jag ens det? Är det så att jag inte känner så mycket, för att den där smärtan, lidelsen, inte kommit än?

Allt är ju så perfekt den första tiden, mitt i någon slags nykär dimmighet. Snart kanske något värre kommer. Jag som vill för mycket, han som vill för lite. Det har ju hänt förut.

12/9

Where thereis desire there's gonna be pain

Tämker på att bli krossad. Musiken och champagnen för tankarna till den här våren, som var så hemsk. Nätter i tårar, dagar i ångest.
Att älska så myckt och inte få något tillbaka.
Att bli kär när ingenting är rätt. Hur ont det gör, hur orättvist det är. Löften som är brutna, samma sekund som de uttalas. Att vänta och vänta och vänta på att det ska bli bättre, på att han ska älska en tillbaka.

Man kommer nog aldrig över att bli krossad,

trots att jag är över honom,

så kommer jag aldrig över hur han behandlat mig, hur han fick mig att må, det han gjorde

det kommer alltid göra ont

kommer alltid få mig att känna som att det var jag som aldrig var bra nog-

förhoppningsvis kanske det bara är mitt berusade sinne som talar

och erfarenheten av att killar slutar vara kär i mig, även om det börjar bra, ja, nästan perfekt.

11/9

Sådär lite ångest
Ångest över gammalt, ångest över nytt.
Han är bortrest nu, i nästan tre veckor, och jag är så rädd för att saker kommer att ändras. Att vi kommer vara främlingar, att känslorna kommer att vara bortglömda, att kärleken ska ta slut.
Så rädd för att sakna och längta mer. Ännu en gång i den situationen då jag skäms över att sakna, rädd att sakna mer än jag är saknad.
Så rädd att hans kärlek hinner försvinna, för, som alltid när jag är mitt i något, känns det som att min aldrig kan ta slut eller ändras.
Så rädda att bli lämnad, att inte vara värd att vara kär i. Om jag redan är perfekt, vad mer kan jag göra? Hur undviker man att bli lämnad när man omöjligt kan bli bättre.

Han är orolig tror jag. På att jag kan hitta något nytt, att jag tappar intresset, men han förstår inte hur jag fungerar. Att jag bara har ögon för honom, även om jag kanske inte vågar släppa in honom, hela vägen, riktigt ännu. Visst, jag kan träffa nån ny, men det kan han med, han har redan påpekat att han har andra alternativ, till min förtret. För att ha ett sådant överhängande hot, att han kan lämna det här så lätt, får det att göra så ont i mig. Som att hjärtat är för stort och tungt i mitt bröst.

Han har lovat mig att inte krossa mig, att inte lämna mig, och jag önskar så desperat att det gällde för alltid
Men jag vet att människor blir onda. De blir onda när de är rädda, trötta, och det är det jag oroar mig för. Om vi någonsin skiljs åt, gör slut, är allt jag önskar att ingen ska krossas. Att han ska orka finnas där, svara på alla frågor, lyssna till gråten, försöka hjälpa mig förstå, var det gick fel, varför det gick fel.
För det finns inget värre än att bli krossad och sedan lämnad i sticket med sin ångest och ovisshet. Att för alltid undra, ifrågasätta, analysera utan att komma till någon slutsats. Och jag orkar nog inte vara ensam med min gråt och ett krossat hjärta igen

5/9

kanske var jag naiv som trodde att det skulle vara vi två från första början, naiv som trodde att det var självklart även för honom

5/9

Precis som jag visste att det skulle börja, har det börjat.
skräcken. oron. förväntan att bli lämnad.
Att ständigt tjuvkika över hans axel för att se vem han skriver med, leta efter något felande. Osäkerhet så fort han inte är med mig.
Som ett brev på posten kom oron och osäkerheten. Det spelar ingen roll att jag känner att jag är 100 gånger bättre, för vacker och för bra för honom, hjärnspökerna slår ändå till och säger att jag inte duger och räcker till. Gör allt för att vara den perfekta flickvännen, verka okomplicerad och inte kräva, inte ta plats, trycka ned mitt eget själv för att anpassa mig.

Jag står och speglar  mig, ser själv hur fantastisk jag är, hur håret faller perfekt för att jag ska se ut som en nyckfull ängel, slank kropp, fina former, vackert ansikte. Känner att han betraktar mig och känner att det ändå inte duger till.

Vinet gör mig frispråkig, röstvolymen går upp, tankarna blir mer komplicerade, åsikterna mindre kompromissade. Mitt i en mening  när vi talar öppet till varandra, kan jag komma på mig själv med att vara för öppen. Måste prata lite tystare, lite finare, var inte för rättfram, låt inte så världsvan, verka inte så självsäker. Det skrämmer iväg honom, om inte förr, så senare.

Idag tänkte jag. Jag tänkte på honom, den förra. På allt kämpande. På alla ansträngningar att vara någon han ville ha. All smärta som det gav, alla nätter i ångest. Hur svårt det var att gå, för när man är mitt i något är det så svårt att förstå att det kommer finnas något bättre längre fram. Allt var ju idylliskt då också, i en månad. Sen krävde jag mer, han ville mindre och efter det blev det aldrig riktigt bra igen. Då började jag tänka för mycket på hur jag förde och rörde mig, sättet jag pratade, vad jag berättade och pratade om. Jag ändrade på mig själv inför honom, för att få någon chans att ha honom nära.

De överdrivna ansträngningarna för att hålla någon nära, oförmågan att slappna av.

Så, ännu en gång, en snudd av osäkerhet, fast inte alls lika mycket som förr.
En skugga av avundsjuka i mitt hjärta som får mig att undra när han ledsnar på mig och börjar leta efter någon ny, en misstänksamhet och ängslan i hjärtat inför framtiden.

1/9

han säger att han aldrig kommer att krossa mig men jag har svårt att tro honom för det lovade de andra också

30/8

Man vill alltid vara den mest intressanta i ett par. Vara den som skiner lite starkare, lite mer exotisk, speciell, Som något slags bekräftelsebehov, man vill att andra ska tänka "hon är för vacker", "varför är hon med honom?". Man vill känna att man egentligen kan få något bättre, för att känna att man har ett uns av kontroll. Man vill så desperat vara den som blir jagad, inte den som jagar. Vara den lite mera eftertraktade. Själv beter jag mig ibland lite svinigt kring det, som för att vinna någon slags poäng. I förbifarten nämna ett ex som skrev, visa på att det finns andra intresserade. Låtsas som att det är jag som är bäst på att spela spelet, trots att det i sanningens namn är jag som förlorar så stort.

Så desperat är man efter kontroll, att man tappar den helt när man blir kär.

Det är så mycket lättare att vara med män som inte är så särskilda, så att man kan strutta runt, skina, vara vacker, flyktig och spännande. En krydda i deras annars så monotona tillvaro. Det är nästan så att det är sig själv man blir förälskad i då, i det flyktiga, spännande självet.
Det är ju så lätt att det blir så, när männen, ensamma, är ingenting, men med oss vid sin sida, drar blickarna till sig.
Man börjar liksom utkräva någon slags tacksamhet för att man ärar dem med sin närvaro.