30/8

Bristen på friktion nästan skrämmer mig. det känns så onaturligt, att det ska gå så bra för mig. Han är liksom allt jag velat ha, som jag inte trodde fanns. Och han är min.

Kontrollen, den tappade jag för länge sedan. Jag är klängig och alldeles för behövande och med panik i rösten ber jag om ursäkt för att jag är så rädd. Jag har redan blivit så krossad, och om han säger för alltid, får han aldrig någonsin vända och gå.
Men än så länge är vi nog på samma våglängd, för jag kan se i hans ögon hur dom lyser av värme och lycka när han ser på mig. Kanske kan jag snart känna mig trygg.

Precis när vi känt varandra i en månad, ska han iväg. Till Kina. I tre veckor. Det är svårt att veta hur det kommer att kännas, för varje gång han måste gå, vill jag inte släppa taget, men nät vi är ifrån varandra, saknar jag honom knappt. Kanske behöver jag tid att börja sakna honom, och då är nog tre veckor mer än nog.

Jag hörde på honom att han var rädd att jag ska träffa någon ny. Det var ju tre veckor tillräckligt för, för oss i alla fall. Kanske har jag visat min självsäkra sida för mycket. Det är ju faktiskt bara han som gäller nu, och jag måste vara så försiktig, för det känns som att det är så himla skört. För visst är väl ändå lyckan det sköraste tillståndet?

Jag kan inte påstå att det känns som att vi alltid kännt varandra, sådär som det kan vara med vissa man möter, men det känns ändå som att det alltid varit meningen att hamna här, som att allt ledde mig hit, in i hamn.

Ofta tänker jag på att det måste vara Guds verk bakom det,  för han är ju ett sånt bönesvar. Efter att så länge bett om någon som kan lätta mitt hjärtas värk, som inte gör mig illa. Böner om något bra, som varar, som är menat att hålla. Efter att ha bett om något stadigt att hålla fast vid och växa med, fick jag honom. Den första som jag träffade efter en sommar med ångestfyllt, trasigt hjärta, var den det kändes rätt med, från första stund.

Och jag blir nog mer kär varje gång han kysser mig.

23/8

Ett nytt kapitel?

Det går inte att glömma förlorade kärlekar, känslan fortsätter att eka i ens hjärta, men hålet, tomrummet som lämnas kvar, det måste man fylla förr eller senare.

Det är det jag gör. Och det är så jävla skönt att inte vara sådär storm-på-havet-kommer-drunkna-och-DÖ-kär, utan mer måttligt förälskad. Då kan jag hålla upp någon slags illusion av kontroll, och jag ska försöka att inte släppa den.

Ändå är det snudd på tråkigt, ointressant, när det är så lätt. Som att känslorna inte får något att fästa sig på.
Dramatik har blivit min melodi, efter all olycklig kärlek och melankoliska hjärtesorger.
Men det är dags att vara lycklig nu, så då kanske jag kan stilla känslorna ett tag.

Aldrig ska jag igen kämpa så länge och hårt, som jag gjorde för Y. Min naiva kärlek för honom gjorde mig så hoppfull. Hoppfull och svag. Lidelsen för honom gick inte att kämpa emot, och den fick hela vintern och våren att försvinna i ett töcken. Det är som att inget annat i mitt liiv existerade förutom den där smärtan, som fick tårarna att strömma ned för mina kinder när jag desperat försökte gömma mig bakom mina böcker.
Jag skickade alla mina anteckningar till honom, trånande efter något vänligt ord, stöd, tröst, en ursäkt? Förgäves, så än idag får jag undra om han någonsin kommer att förstå hur sårad jag var.

Och nu är jag så livrädd att bli sårad igen, för jag har ingen styrka kvar i min kropp och själ för änu ett brustet hjärta. Det gör att jag trippar på tå, rädd att släppa efter helt för honom, hittar ursäkter för att inte bli kär. Det gör mig cynisk, gör att jag går in med en dålig inställning, avfärdar honom som ingenting, och samtidigt varnar honom för hur jag kommer att bli. Emotionell, hysterisk, osäker, ledsen och arg.

Kanske har jag tappat hoppet och tron om kärleken som sådan.