25/10

Jag undrade hur många tåg som passerat sen vi satte oss här. Jag hade velat kliva på varenda ett och bara åka bort ifrån det här. Vi satt knäpptysta. Den vita lysrörsbelysningen visar ingen barmhärtighet för mitt rödgråtna ansikte.  vi har suttit tysta länge, säkert tio minuter.  Innan dess hade min bristande röst ekat mellan de kakelklädda väggarna.  vi bråkar. Samma bråk gång på gång, och jag känner mig allt mer olustig. Så orespekterad.  Det börjar som det alltid börjar,  något sms, något som kommer upp. Du som inte kan acceptera att jag har en historia före dig. Någon som skrev till mig, jag visste själv inte vem det var. Jag blev skrämd, du såg bara det värsta.  Du sa inte ett ord till på hela middagen.  jag fick hålla tillbaka mitt hånskratt, tyckte din reaktion var ologisk, men fick bråttom bort, funderade på att åka hem. Skakiga händer när vi går ut, frågar varför han håller på sådär.  Vi går in på tågstationen,  måste prata, men går runt i cirklar,  samma cirklar som vanligt.
Blöta kinder och ojämn andning,  önskar att jag kunde lugna ned mig själv.  Du kräver att jag ska släppa all kontakt med det förflutna,  ingen förståelse för hur viktigt det varit,  för att jag skulle bli den jag är idag. Känns som ett stort steg att rader några nummer. Men så klart förstår jag, för såklart får du kräva att jag ska satsa på vårat förhållande, men det känns som att avfärda det förflutna,  låtsas som att det inte finns, för att passa din världsbild.
Jag har ingen ånger, skäms inte för min historia,  för den har format mig till den jag är, jag är så mycket starkare och bättre än du nånsin kan förstå.  I din närvaro har jag fått kuva mig, passa in mig i din mall, och jag skriker att jag hatar dig för det. Hatar att du beter dig som att jag inte är bra nog, när jag är mer än tillräckligt.

Vi sitter två timmar och när jag reser mig upp snurrar huvudet av all gråt. Efter två timmar är gråten fortfarande inte slut. Den kommer tillbaka under resten av kvällen.  Du säger att du inte vill förlora mig,  bara för att jag tycker du är dålig,  som har de där åsikterna. Du är rädd att förlora mig, och jag är så trött att jag inte bryr mig längre.
Jag bad gud om ett tecken, att jag skulle vända, åka hem, säga att det inte är värt det. I en halvtimma satt jag där och väntade på tecknet, kanske till och med hoppades på det. Inget tecken kom,  och här ligger jag bredvid dig ,  och det är du som måste försöka lite mer hädanefter.
.

19-20/10

Du skrev till mig. Berättade att du skulle flytta hem från Sverige. Lite ångest i hjärtat,  men gjorde en segerdans.  Lycklig över att aldrig mer riskera att springa på dig när jag minst anar det,  ingen sträng av förhoppning att hänga sig kvar på, ingen anledning att stalka,  att undra, att tänka på dig. Nu är boken om oss på väg att ta helt slut, och jag ska bränna den på bål och dansa runt elden.

19/10

Det är höst och det luktar tvättmedel och det hugger till i hjärtat för det påminner om dig

18/10

Precis när jag borde vara sådär lättsamt glad kommer det över mig, det där svarta hålet öppnar sig på nytt inom mig. På tåget hem, efter skratt och middag och promenad på söder, känner jag som h ur marken skakar under mina fötter, och jag vet, att när den börjat skaka sådär, kommer den snart att försvinna,  ramla ned helt, inget lämnas kvar som jag kan greppa eller stå på. När vi kommer in genom dörren går jag direkt till köket och häller med skakande händer upp ett glas rödvin. Desperat efter något som kan bedöva. Ge mig rum att andas. Jag försöker le och va glad, men känner att gråten snart bryter fram i rösten.  Jag tar mitt vinglas och lägger mig i soffan,  snabbt,  innan min kropp faller ihop självmant.  I flera minuter försöker jag trycka tillbaka ångesttårarna, fastän jag vet att det inte fungerar så, det har det aldrig gjort. Du sätter dig bredvid mig och frågar vad som är fel. Jag säger att jag känner mig låg, och det är så det är, du frågar varför. Men jag vet ju knappt själv. Blir irriterad på mig själv,  för att jag känner mig så komplicerad. Önskar att jag kunde säga vad som är fel, men jag kan ju inte ens formulera det för mig själv. Kanske är det en beröring som inte kom när jag ville, ett svar som jag inte är nöjd med,   en rädd tanke som flimrade förbi, och väckte liv i demonerna. En gammal rädsla som kommer tillbaka, att det är så bra, så snart måste det bli dåligt.  För det blir alltid dåligt.  jag blir alltid irriterad,  vet inte varför.  På att du inte försöker tillräckligt,  fast du försöker 10 gånger mer än mig. Är liksom inte nöjd i vilket fall. Det är ospännande,  känner mig aldrig kär, bara bekväm. När tårarna smet ur mina ögonvrår var jag snabb med att dölja det. Du försökte trösta, men jag kan inte tröstas,  för allt går inte att lösa, det finns inte alltid tryggande ord att ge, ibland behöver jag bara någon som stryker mitt hår tills demonerna lägger sig och sover igen, tills det där mörka hålet på insidan ersätts av något annat, tills marken är stadig och slutat skaka under fötterna. Men det vet inte du.