Varför är det så svårt att tänka att man ska göra slut? Varför kan det inte bli lättare? Liksom sitter och gråter över att vara utan honom inom en snar framtid, även om det kommer vara det bästa. Gråter av att tänka att min vardag ska vara utan honom, gråter över alla planer som inte kommer bli av, över det praktiska, över att aldrig vara i hans lägenhet igen, över att hämta mina grejer därifrån en sista gång när vi väl gör slut. Och tanken att det kommer göra så ont för mig så länge, att mista en person som man delar alla sina dagar med, att mista en vän, och tanken på att jag har investerat så mycket, som går förlorat, och att det alltid gör mest ont för mig, tanken på att han kan bli lite ledsen men komma över det till slut. Men jag får liksom bara ännu ett hål i mitt hjärta som aldrig går att fylla igen..
Hur trasigt kommer inte hjärtat vara då när man är gammal, eftersom det fortsätter vara tomrum efter varje kärlek..
Nu om jag är obalanserad så är jag liksom beroende av bekräftelse från en annan människa, jag har vant mig med att inte ha egenrätt på mitt eget värde... Men känns som man drunknar i sina egna känslor på vägen, särskilt eftersom förhållandet varit långt, så blir det som så mycket nytt plötsligt när det inte är vi två längre. Sa igår att jag ville göra slut, hade i lördags redan snackat om det där med att jag som kvinna investerat mer, rivit murarna, och att det skulle kännas så svårt att vara utan honom...
Vet inte, efter den här veckan blev han inte ens chockad av det, men liksom det går inte nu ändå när vi ska åka iväg men tar det som det kommer, vill förbereda mig mentalt, men det innebär att jag sitter och tänker på det hela tiden och inte kan fokusera. Måste låta tiden gå, lita på att jag tar mig igenom. Det kommer vara lika svårt som allt annat antar jag, och jag har ju överlevt. Man överlever alltid.
Man kan inte kompromissa sin existens hur mycket som helst.
Man måste lära sig att en partner är ett komplement, inte ens centrum.
